|
Historien om en mjölnare i laglöst land.
Vill ni veta exakt var varggropen ligger klicka här och sök efter beteckningen E4 Blockfältet utgörs av ett block- och stenfält i bäckdalen från Bäckaskoga göl. Blocken (större än 20 cm i genomskärning) och stenarna (2-20 cm) har en gång transporterats av inlandsisen och avlagrats i ett kraftigt smältvattenflöde vid isens avsmältning för c:a 11 000 år sedan. Grus, sand och finare jord har spolats bort av rinnande vatten, bl.a. under snösmältningen på våren. Genom inverkan av tö och frost torde kvarliggande block ha lyfts och bildar nu en blockbeläggning. Runda stenar har slipats genom att de stötts och nötts mot varandra. De kallas ibland rullsten och har gett namn åt våra rullstensåsar, som är uppbyggda av sådana block. Spruckna kantiga block har formats av frostpåverkan. På somrarna ser man inget vatten, men det kan höras porlande långt ner i underjorden. Källan varifrån vattnet kommer är Arasjöarna.
Vill ni veta exakt var blockfältet ligger klicka här och sök efter beteckningen E5
Den nästan 25 meter långa tjärdalen avslutas med ett stort bröstvärn.
Tjärbränning sker i en tjärdal. Vanligen bygger man en tjärdal som en trattformig, rund grop, ingrävd i en slänt. Tjärdalens konstruktion framgår av figur nedan. Botten täcks med ett lager av näver, takspån, granbark el dyl så att tjäran kan rinna till tjärdalens lägsta punkt. Där finns ett hål och under detta en urholkad stock, skon, där tjäran samlas. Avtappningshålet hålls stängt med en träplugg, tills tjäran börjar rinna, för att hindra tjuvdrag in till veden. Genom en ränna från skon, samlas tjäran i lämpliga kärl, förr ofta i laggade ämbar, som tömdes i större trätunnor. För att framställa tjära krävs virke från kådrik gammal tall, kallad tjärved eller töre. Kådrik tallved erhöll man från gamla stubbar, eller från katade tallar. Katning innebar att man skyndade på tallens naturliga förmåga till ansamling av tjärämnen. Man barkade levande tallar med en yxa från stubben och så långt man nådde upp. På stammens nordsida sparade man ett barkstråk, livranden, på någon decimeters bredd. På så sätt höll man tallen vid liv tills den katade delen hunnit bli starkt kådaktig. Endast den katade delen av tallen användes för att göra tjärved. Tallvirket huggs först till fina bitar. Dessa staplas, som bilden visar, i tjärdalen tätt i solfjädersform med ett varv ovanpå det andra. Tjärveden täcks sedan med torvor, för att syretillförseln under förbränningen skall kunna regleras. Tändningen sker runt tjärdalens kanter. Elden äter sig genom veden utifrån och inåt. Veden innanför kolningszonen hettas upp. Tjäran svettas ut och rinner mot tjärdalens botten. Principen bakom tjärbränning är densamma som för kolning i ugn. Som en biprodukt får man träkol, som anses ha speciellt goda egenskaper för smide. Vill ni veta exakt var tjärdalen ligger klicka här och sök efter beteckningen E6
|