11 - 12.

Hönshyltefjordens Natur och Kulturstig.

V. Järnvägsbroarna i Blidingsholm.

En vackert upplagd och väl bevarad stengärdesgård framför oss, är minne från tiden 1850-talet och in på 1900-talet.

Befolkningsökningen bidrog till att man sökte ny mark att odla, för att, om än nödtorftigt försöka hålla svälten borta. 

Här har man då funnit ett odlingsbart stycke mark. Idag på tre sidor avgränsat med stengärdesgård.

Eventuell befintlig skog avverkades, ris och liknande mtrl. Brändes sk. svedja. Den sten som fanns och man orkade med att flytta på, lavades upp till stengärdesgård. Större block fick ligga kvar. Råg, potatis och havre blev det som vanligtvis odlades. Här har kanhända ett par generationer brukat marken. Efter hand har den blivit utarmad och mager att odla och övergivits. Efter hand har så tall- och granskogen återtagit marken i besittning. 

Troligtvis har 75-80% av den mark som i dag är skogsmark varit föremål för någon form av odling. En del av vårt kretslopp. 

Av skog är Du kommen och skall nu åter varda!

Gamla sträckningen av vägen Ryd-Urshult, föregångaren till väg 120.

Om man färdas ett 100-tal m utmed cykelleden i västlig riktning, kommer man fram till gamla vägen.

Den är värd att stanna upp vid och beakta. Byggd som de flesta vägar fram till en bit in på 1900-talet. De hjälpmedel som fanns var spett och spade, någon form av stenkran, kärror, som antingen på utlagd räls eller som skottkärra fick utgöra transportmedel för jord- och stenmassor. Berg och större block borrades för hand och sprängdes. Det mtrl. som därav blev, fick bli underlag för den nya vägen. Det var ett hårt arbete som krävde många dagsverken för ett stycke ny väg. 

Det var inte underligt, att dåtidens vägar fick en krokig sträckning. Man letade sig fram för att finna så lättframkomlig terräng som möjligt för den nya vägen.

Här sträckte sig nuvarande väg 120, fram till omkring 1950. Ett värdigt byggnadsminne från denna epok.